A HOSPITAL ROOM

Martin Hall-installation i Ystads Konstmuseum, Sverige (20. oktober til 25. november 2001)

A Hospital Room er en lyd- og billedinstallation bygget over en række samtaler med en døende hospitalspatient, den danske sangerinde Irma Victoria.

Martin Hall skriver følgende i katalogteksten:

“Dette er ikke et pessimistisk statement, det er et journalistisk dokument. På samme måde som Joseph Beuys behandlede sin egen patologi i sin kunst, på samme måde ønsker jeg at integrere en anden døende kunstners virkelighed som en del af et samlet oeuvre.

På mange måder formår den tragiske situation at bringe en helt ny dimension frem i dette menneskes liv og arbejde, en dimension der i høj grad bidrager til et allerede stærkt kunstnerisk udtryk. Vi må aldrig være bange for at arbejde med vores kulturs primære tabu, døden. Det er og bliver det mørke stof bag spejlglasset, der gør det muligt for livet at blive reflekteret.”

Martin Hall har også skrevet underlægningsmusikken til udstillingen.

En introduktion ved museumsdirektør Thomas Millroth:

Vi får aldrig, har Martin Hall sagt, väja för att arbeta med vår kulturs grundläggande tabu – döden. Han har liknat döden vid den mörka materia på baksidan av spegelglaset, där livet reflekteras.

Martin Hall har för Ystads konstmuseum skapat en ljud- och bildinstallation av en rad samtal med en döende patient på ett sjukhus. Halls idé i största allmänhet var att bryta ner gränsen mellan konsten och den verklighet den hämtar sin näring ur.

Det är ett möte som är svårt att skapa, en överenskommelse det kan vara lika svårt att hålla. Därför att det finns en förutsättning: det personliga; varje sådant möte måste vara djupt personligt. Oförställt. Det är ur detta konsten växer.

Tankar, känslor, minnen, orden måste bli ett slags materia för bearbetning. Först då förvandlas de till konstnärligt uttryck.

För detta krävs en ort, en plats. Martin Hall har redan angivit i titeln vad hans plats är, A Hospital Room. Nå, ett sjukhusrum, där en döende kvinna tillbringat sin sista tid, ett sjukhusrum, där han samtalat med henne. Men mer ändå. Ur själva ordet ”hospital” föds en rad associationer; dess genealogi inbegriper gästfrihet, att hysa någon, vara värd för någon/något – i ordet vilar alltså inget i grunden förintande eller negativt. A Hospital Room blir den plats som är värd för denna sammankomst mellan döden och konsten.

Det är ju bekant att orten hänger ihop med tiden. Längtan och saknad kan aldrig helt syfta på en ort. Visserligen kan vi använda en plats som metafor för en tid, men det är ändå en tidpunkt som är målet för nostalgi. Detta kan då vara ett liv, ett möte, en barndom, berikande tillfällen då våra vägar korsats av någon annan. På detta vis måste konsten laddas med tiden och rummet. Därmed är oupplösligt förbunden konstnären själv. Hans egna idiosynkrasier, hans egna erfarenheter, den tid han levt markerad av alla möten; möten: orter i tiden av olika varaktighet och grund. ”På samma sätt, ” säger Hall, ”som Joseph Beuys behandlade sin egen patologi i sin konst, på samma sätt vill jag integrera en annan döende konstnärs verklighet som en del av ett samlat œuvre.” Konstnären blir på samma vis som sina ord och tankar materia för ett verk. Är det egentligen inte i grund och botten konsten som en existentiell bekräftelse, konsten som människans egen bekräftelse av sin egenhet just som människa?

A Hospital Room är en plats av sammanknådad konstnärlig materia – visuell och därför delvis ett sätt att hantera formuleringen av flyktigheten. Transparent, därför att den engagerar sig i förflutenheters närvaro. Som i annan konst: man avbildar inte vad man ser, utan vad man såg.

Det verkligt fruktbara motståndet i denna konstnärliga materia är alltså den personliga anledningen. A Hospital Room är inget reportage, det fokuserar inte i första hand just den kvinna Martin Hall samtalat med, Irma Victoria (1923 – 2000); ändå är hon ju oundvikligen närvarande. Hall är sångare, författare och kompositör från Köpenhamn. Då Irma Victoria var 66 år gammal debuterade hon på Martin Halls produktion The Hall of Mirrors med Memorial, som omedelbart blev en kultklassiker. 1990 medverkade hon på EP’n Palladium, och gav samma år ut debutskivan The Rainbow Theatre. Det var början på en sen sångkarriär för Irma Victoria och ett samarbete med Hall. Hon var hans vän, och de samtal de två förde med varandra då hon låg döende är basen för installationen. Rumslighet, ljud, musik tillkommer. Det är ett sätt att arrangera ömheten, och de svåra övervägandena då livets ändlighet är oundvikligt påtagligt. Röra vid det oundvikliga, svåra. Förflutet närvarande.

Orten och tiden som förenas i konsten. Inte konstigt att allt fler konstnärer likt Martin Hall inte ser en konstnärlig spelplats som en genre; ur musiken växer ljud, som bygger rum, där ord och bilder är välkomna. Rörligheten har med den mångfacetterade existentiella livssituationen idag att göra. Endast en monokultur av absoluta värdegemenskaper kan nöja sig med givna genrer och hierarkier. I bredden och (bråd)djupet blir en människas flyktande liv en brännpunkt där våra sinnen strålar samman. Ett liv ryms i vårt öga …